Nu har min 18 årige son Kevin hittat och hyrt egen lägenhet i Växjö (en etta helt renoverat och mycket fin på 35 kvm, centralt, för 2.400 kr/månad) och flyttar ut under nästa veckan... och jag har tagit det så hårt... går och gråter hela tiden, trotts att jag vet att detta är ju normalt och visst att jag är glad för hans skull men på något sätt var jag inte förbered på att det ska hända såhär snabbt.
Att det är så svårt att acceptera att han är nu vuxen och har eget liv. Eller jag förstår det med hjärnan, men mitt hjärta blöder och vill inte acceptera det.
Han flyttar inte ens så långt utan bara en halvtimme med buss, men jag ska sakna honom varje sekund. Försöker hålla masken och glädjas med honom, han har ju lyckats med både skolan och jobbet och är självständig och kan klara sig bra, men för mig är han ju fortfarande min lille pojke...
Men nu planerar vi att åka handla lite begagnat möbel, han behöver en säng, byrå, skrivbord med stol, tv, lite husgeråd så det tar lite tid tills han inreder sig där, gav honom redan bestick och gardiner som inflytningspresent och allt detta skiljer mina deppiga tankar, men jag vet att i sammma stund som han packar färdigt det sista och stänger dörren efter sig för att göra slut med sin barndom, ska jag gråta floder...
Aldrig trodde jag att det blir så himla svårt att se hur mitt äldsta barn flyr boet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jo det är jättesvårt riktigt tufft.
SvaraRaderaVi tog vår första hund då så jag fick annat att tänka på de första dagarna
Men så pratar man med dom i telefon och hör hur glada dom är och helt plötsligt så går det an
Kul är också att hälsa på
Jag vet inte hur länge jag köpte alldeles för mycket mjölk
Jättekram
Ja, verkligen, har hela tiden mat över för jag är så van att laga mat till fyra stycken och nu är vi bara tre, men då har jag i alla fall gratis lunch nästa dag...
SvaraRadera